hovanta

Man kan bli glad för den minsta lilla upptäckten i världshistorien faktiskt....som idag när jag kom hem och kollade in i rummet som är under renovering OCH FÅR SE ATT FÖNSTRET GÅR ATT ÖPPNA UPPÅT!!! Det har jag aldrig vetat. Jag har alltid bara vridit handtaget vågrätt och sen öppnat som ett vanligt fönster, åt sidan alltså, efter att ha plockat bort blommor och prylar. Om man då fortsätter vrida handtaget uppåt då öppnas det uppåt! Men förstår ni inte, vad smart?! Så genialiskt! Så praktiskt för mig dessutom.
Nu förstår jag...har ju sett en del som har fönstret öppet så men trott att det var fönstren in mot gården eller nej, det stämmer ju inte heller för min grannes fönster ut mot Thulegatan, äh skitsamma vad men tänk om målaren Per, som för övrigt bor i A-ingången, aldrig hade öppnat mitt fönster sådär? Då hade aldrig jag fått veta att även mina fönster.... Har ju snart bott här i två år och VIPS har man bott här i tjugotvå och inte veta nåt...MEn nu börjar jag väl ändå bli väldigt tjatig? Jag är glad och jävlars vad jag ska öppna fönster framöver!!!



Lika glad är jag att jag lejde bort tapetseringen till proffs. Ni ser ju hur det ser ut där bården har suttit.....ett helt lager av putsen från 1931 har följt med när Per dragit bort den. Oj, oj vad jag hade brutit ihop om jag stått där själv och sett vad enormt mycket och tråkigt förarbete det blivit. Hatar förarbete.

Så här hade det blivit á la Hovanta; 

• börjat lossa bården i ett hörn, eller hörn och hörn, jag kunde lika gärna ha börjat mitt på en vägg.  
• märkt att en massa puts under följde med.
• genast slutat dra.
• försökt limmat tillbaka bården med tapetlim, fotolim, skollim, vilket lim som helst. Limpistol kanske.
• rollat väggarna, över skiten bara.
• voilá: KLART!!! 

Det skulle ha blivit som när en extravaktmästare på en skola jag jobbade på, under sommaren, skulle fräscha till ett klassrum och måla det. Vad får jag och min arbetskompis se när vi kommer tillbaka? Jo, inget förarbete så långt man kunde se.....han hade målat rätt över tejp som satt kvar efter teckningar och häftmassa och häftstift och ett och annat litet pappershörn efter något urklipp som suttit uppe.....Till saken hör att min arbetskompis är pedantisk. Vi fick först båda två en lätt hysterisk blick och hade inga ord att ta till. Sen stängde vi dörren utan att säga så mycket och önskade nog i vårt stilla sinne att vi aldrig hade gått in där.

...och DÄR slog klockan midnatt och jag får gå och lägga mig för att vakna astrött om sex, ynka timmar!